bladet-filadelfia-alesund
Bladet, det nye gudshuset Filadelfia i Ålesund drømmer om å bygge. De nye kjøpesenterkristne har blitt til et medium for modernistenes ikonarkitektur. Er dette en visjon av himmerik kommer jeg til å falle på mine knær og be pent om å få stige ned i helvetet. Men sannsynligvis er det heller de pinsevennene som går fortapt, som kommer til å kjenne seg mest som hjemme.

Arkitektens nya kläder

av Charles Siegel.

Originalartikeln: The Architect’s New Clothes, återpublicerad med tillstånd från CNU.org.

Översättning: Ronnie Niby & Inger Glimmero.

Read original text at Arkitekturupproret.

Liberty Harbor i Jersey City, New Jersey, nybyggnad i nyurbanistisk design (foto: Charles Siegel)

Avantgardisternas urvattnade slogans räcker inte längre. Designers får helt enkelt hitta nya vägar för att intala folk att de har lösningar för mänskliga områden.

Arkitektur som hämtar inspiration från tidigare stilar kritiseras ibland av modernister för att vara ”nostalgiska”. Denna etikett och andra propagandafraser hindrar utvecklandet arkitektur som motsvarar behoven i just vår tid.

Nyurbanister har t ex ritat bostadsområden som påminner om gamla spårvagnsförorter då de är övertygade om att det är bättre att bo där man har gångavstånd till butiker och andra tjänster, än i stora [amerikanska] villaförorter som kräver bil för att ta sig någonstans. Men nyurbanisternas områden är samtidigt moderna när det gäller uppvärmning, luftkonditionering och köksutrustning, till skillnad från de ursprungliga spårvagnsområdena där man använde kol eller ved för uppvärmning och matlagning, och där det även saknades luftkonditionering.

De längtar inte tillbaka till den tid när de ursprungliga spårvagnsförorterna byggdes, när kol var den huvudsakliga energikällan och när kvinnor inte hade rösträtt. Men de anser att vi ändå har något att lära oss från den tiden om vi bara sätter oss in tillräckligt i detaljerna för att kunna undvika det som var dåligt och inspireras av det som var bra.

Nöjesparksarkitektur

Avantgardisterna kallar ofta traditionell arkitektur för nöjesparksarkitektur. Det ligger något i att nyritad traditionell arkitektur kan se pastischartad ut när man använder traditionella stilelement i dekorativt syfte utan egentlig förståelse för stilen. Vad de däremot inte tycks inse är att deras egen avantgardistiska arkitektur ser lika tillgjord ut, då man använder futuristiska stilar utan att ha vara futurist på riktigt.

De glömmer också är att Disneyland från början innehöll både ”Tomorrowland” och ”Main Street, USA”.

Modernisterna fnös när Disney Corporation byggde Celebration i Florida – en nyurbanistisk stad som ritades av deras mest kända nöjesparksutvecklare. Ett par år senare byggdes även Walt Disney Concert Hall i centrala Los Angeles, en Frank Gehry-byggnad som ser ut som en avantgardistisk skulptur.

Vilka av dessa två har störst likheter med en nöjespark? Defintionen av en nöjespark något som är byggt för att locka turister med upplevelser de inte kan få någon annanstans. Gehry, som även ritade Guggenheimmuseet i Bilbao, är känd för att dra turister. Och många andra avantgardister försöker imitera honom.

Nöjesparksarkitektur: Frank Gehrys Walt Disney Concert Hall i Los Angeles (2003) (foto: pdphoto.org)

Vad betyder ”samtida”?

En annan vanlig fras som avantgardister använder sig av är ”samtida”.

Modernismen från början av 1900-talet var verkligen av sin tid. Det var arkitektur som återspeglade knapp ekonomi där det behövdes ny teknologi för att skapa framgång och tillväxt. Det var passande arkitektur för en kultur som ville kasta av sig alla begränsningar som förhindrade tillväxt och bygga sig ur vartenda problem.

Sedan 1970-talet har dock förändringar skett och vår kultur har utvecklats förbi det tidiga 1900-talets starka teknikoptimism.

Denna förändring i synsätt kan vi se i vår attityd till mat. Föreställ dig att människor skulle säga att de åt McDonalds massproducerade vita bröd och hamburgare för att vara ”samtida”, medan hembakat bröd av lokala råvaror skulle betraktas som ”nostalgiska” tankar om hur mat gjordes förr i tiden. Alla skulle inse att det vore fel att låta vårt val av mat baseras på vad som är modernt snarare än på vad som är hälsosamt och gott. Och alla skulle inse att det vore än mer fel att betrakta detta tidigare så moderna förhållande till mat som “samtida”: detta var faktiskt vanligt under mitten av 1900-talet, men lyckligtvis har vi lämnat det bakom oss sedan 1960- och 70-talet.

Förändringens vindar har även influerat stadsplaneringen. Tänk om människor idag sa att de ville ha nya motorvägar genom äldre stadsdelar för att motorvägar är ”samtida”, medan folk som vill ha promendvänliga bostadsområden bara skulle vara ”nostalgiska” inför äldre sätt att förflytta sig. Alla skulle inse att det vore fel att låta stadsplaneringen baseras på vad som är modernt, snarare än på vad som är mest hållbart, bekvämt, hälsosamt och funktionellt för de boende. Och alla skulle inse att det vore än mer fel att betrakta modernismens synsätt som ”samtida”: detta var faktiskt vanligt under mitten av 1900-talet, men lyckligtvis har vi lämnat det bakom oss sedan 1960- och 70-talet.

Denna förändring i gemensamt synsätt har skett i hela vår kultur, men det modernistiska arkitekturetablissemanget verkar ha missat den.

Vad är progressivt?

Avantgardister menar att eftersom deras design är futuristisk borde den även vara progressiv, medan traditionell arkitektur enbart är konservativ.

För att vår arkitektur ska bli relevant för de politiska frågorna i vår tid måste vi förkasta denna tanke. I dagens teknologiska samhälle är det modernisterna som stöder status quo medan humanisterna arbetar för social förändring.

Avantgardistisk stil, som har funnits med sedan första världskriget, blev allmänt accepterad i mitten av århundradet, och är nu den ledande stilen i dagens arkitektur – vilket gör den till en just en stil snarare än avantgarde på riktigt.

För hundra år sedan tedde sig avantgardismen radikal då den tog avstånd från det traditionella samhälle som dominerade både Europa och USA. På den tiden var det naturligt att betrakta ett totalt brytande med historien som nödvändig för att åstadkomma radikala sociala reformer.

Under 1950-talet hade modernismen fortfarande kvar en del av sin ursprungliga radikala anda. Den var banbrytande inte bara estetiskt utan även när det gällde sociala reformer. Motorvägarna och skyskraporna var en del av de progressiva visionerna för att erbjuda lämpliga förortsbostäder för medelklassen och bättre sanitära förhållanden genom allmännyttan för de fattigaste. Glas-, stål- och betongmodernismen var fortfarande ett spännande avbrott från den traditionella stilen, som symboliserade ett avståndstagande från äldre traditioners förtryck.

Runt 1960-talet började modernismen bli så pass vanlig att dess misslyckande började bli uppenbart. Modernistiska byggnadsprojekt blev vertikala slumområden som snarare var ännu värre än de gamla slumområden de skulle ersätta. Motorvägarna spred sig som en pest genom äldre områden. Folk gjorde uppror mot båda dessa modernistiska ingrepp i befintliga områden – och detta folkliga motstånd representerade en ny inrikting för progressiv politik.

Alfred Smith Houses, Manhattan (1953). De flesta föredrar mer promenadvänliga stadsdelar av äldre typ

*bild* Alfred Smith Houses, Manhattan (1953). De flesta föredrar områden med gångavstånd. Under 1970-talet blev det tydligt att modernismen blivit det nya status quo, och det var dessutom förtryckande. De kontorsbyggnader i glas och stål som reste sig över den traditionella stadskärnan såg kallare och mer opersonliga ut – väldigt lika den centraliserade ekonomi som producerat dem. Sociala kritiker talade om att vi levde i ett teknologiskt samhälle, där vanliga människor var maktlösa. Miljöaktivister skapade en politisk rörelse som var inriktad på att försöka kontrollera den destruktiva teknologin.

I mitten av 1970-talet var 50-talets framstegsoptimistiska stil uttömd. Modernisternas glas-, stål- och betongbyggnader, som verkat så imponerande under 1950-talet, var nu varken nyskapande eller annorlunda. Seriösa postmodernister började utveckla en mer human arkitektur, medan andra arkitekter letade efter ständigt nya metoder att överraska och chockera – man började med den ironiska sidan av postmodernismen som sedan ledde till dagens dekonstruktivism.

Våra avantgardister producerar futuristisk arkitektur, ungefär som de tidiga modernisterna, men kan inte längre erbjuda de tidiga modernisternas sociala ideal.

Modernism förändrades från en radikal rörelse till status quo eftersom vårt samhälle förändrades. I början av 1900-talet kritiserade modernisterna det traditionella samhället genom visioner om progressivitet och teknologi. Men idag saknar de insikt om de nya problem som uppstått i dagens högteknologiska samhälle.

Till skillnad från avantgardisterna är nyurbanister del av en stark rörelse som vill omforma samhällets struktur. Miljögrupper över hela USA stödjer nyurbanismen och en smart tillväxt för att begränsa städernas onaturliga utbredning, för att spara energi och för att motverka global uppvärmning. När miljöaktivister i Portland ville stoppa motorvägen Western Bypass fick de nyurbanisten Peter Calthorpe att rita en regional plan för transportorienterad utveckling, och de fick andra nyurbanister att rita transportorienterade förorter såsom Orenco Station.

Nyurbanisterna använde modeller från historien, områdesplanering som liknar järnvägsförorterna, spårvagnsförorterna och stadsplaneringen från 100 år sedan – och detta är en verklig utmaning för den moderna ekonomin eftersom det implicerar att det vore bättre för oss att leva lite enklare. Det amerikanska villaförorterna med sina motorvägar och köpcentra har varit ryggraden i den amerikanska konsumtionsekonomin, och nyurbanisterna säger att vi skulle ha det bättre om vi bodde i hem som tog upp mindre mark och i områden där vi skulle kunna gå snarare än att vara bilberoende.

Miljöorganisationerna stödjer nyurbanistisk design eftersom den bevarar öppna ytor och reducerar energianvändningen. Folk som flyttar till nyurbanistiska grannskap gillar dem eftersom man slipper trafik som susar förbi i höga hastigheter och för att de ger en starkare känsla av gemenskap än stora villaförorter som sprider sig i oändlighet. [Detta är dock inte ett lika stort problem i Sverige som i USA utan här är det snarare glesa miljonprogramsområden som är problemet, ö.a.]

Val av teknik

En ung arkitektstuderande, som blev arg då han hörde att jag stödjer traditionella stilar, frågade, ”Skulle du designa en dator som en gammal gåspenna?” Utan att vara medveten om det lade han fram en viktig poäng rörande valet av teknologi, och han avslöjade därmed även att arkitekturutbildningen indoktrinerat honom till att ignorera denna poäng.

I vissa fall är ny teknik klart bättre än den föregående. Ingen vill skriva med gåspenna istället för med dator. I vissa fall är ny teknik klart bättre än äldre. I dessa fall vore det ganska ohederligt att designa den nya teknologin för att efterlikna den gamla.

I andra fall använder dagens produkter samma teknologi som gamla produkter. En gammal spegel, en handduk eller en byrå fungerar inte annorlunda än en som tillverkats för århundraden sedan. I dessa fall vore det ohederligt att designa den gamla tekniken för att likna en nyare – till exempel att göra att en byrå ser ut som en modernistskulptur.

I många fall, de mest intressanta, behöver vi välja vilken teknik vi vill ha. Är det bättre att äta massproducerat vitt bröd eller hembakat? Är det bättre med motorvägar eller promenadstråk i städer? Är det bättre med kemikalieintensivt jordbruk eller ekologisk odling? Ofta ligger svaret någonstans mitt emellan de två extremerna: till exempel vore det föredömligt om vi använde färre kemikalier i våra åkrar genom att nyttja naturliga metoder för att bekämpa ohyra och ogräs, men det är inte realistiskt med enbart ekologisk odling då avkastningen per hektar minskar med 25% utan konstgödning. Ibland är de äldre bättre; bröd med av stenmalt fullkornsmjöl är säkerligen hälsosammare än klorblekt vitt mjöl. Ibland är det nyare bättre: att använda en diskmaskin är enklare än att diska för hand.

Många arkitekturbeslut involverar den sortens val av teknik. Vill vi leva i glaslådor eller vill vi leva i traditionella hus? Vill vi bo i megakomplex med 40-50 våningar eller i en traditionell nyurban stadsdel med 6-våningshus?

På 1950-talet trodde man att moderna metoder alltid var bättre. Idag kan de flesta se att den senaste tekniken inte nödvändigtvis behöver vara den bästa. Jag är säker på att denna arkitektstudent inte kommer insistera på att få äta besprutad mat och kommer jämställa ekologisk mat med att använda en gåspenna. Jag tvivlar på att han skulle insistera på fler motorvägar i städerna eller påstå att nyurbanisternas promenadstråk skulle vara som en dator designad som en gåspenna. Men han hade blivit så indoktrinerad i modernismens filosofi att han ändå insisterade på att rita byggnader i modernistisk stil pga detta synsätt.

Schermerhorn Symphony Center, Nashville (2006) av David Schwartz (foto: Kerry Woo)

Mot en mer human arkitektur

För att komma vidare måste vi inse att kejsaren inom dagens arkitektur faktiskt är naken.

Vad som är ”samtida” nu i början av 2000-talet beror på vilka beslut vi tar om hur vi vill leva.

Avantgardistisk arkitektur är ”samtida” såtillvida att den representerar de värsta trenderna av vår samtid. Den representerar ett samhälle som vurmar för det sensationella och ständigt söker nyhetens behag, där media är snabba att skriva om allt som är nytt och annorlunda, förundrade över hur “banbrytande” avantgardisternas byggnader är och aldrig bryr sig om att fråga sig om de är bra för människan att vistas i.

Den humana arkitekturen å andra sidan, är faktiskt samtida såtillvida att den bidrar till det centrala för vår tid; att använda den teknik och de möjligheter som vårt samhälle erbjuder, för att skapa bra miljöer för människan. Om humanisterna får råda över utvecklingen av arkitekturen och stadsplaneringen, kommer folk att se tillbaka på vårt århundrade som den tid då vi lärde oss använda den nya tekniken för att designa byggnader och stadsdelar som är bra och trivsamma för människor att leva i.

Utdrag från kapitel 9 ur The Humanists Versus the Reactionary Avant Garde: Clashing Visions for Today’s Architecture av Charles Siegel (Omo Press, 2016)

Advertisements