Read original text at Arkitekturupproret.

funkis_boligblokk_viken_strand_gjovik
Praktiskt, slett boende – med utsikt over byen eller sjøen, som her på Vikenstranda ved Mjøsas sjøside, Gjøvik. –Wikimedia.

Som upprorsmakare förvånas vi ständigt över att det finns så många politiker, arkitekter och även till synes begåvade människor som inte bryr som att själlösa lådor får förfula våra städer. Varför är det så? I en artikel i en av den tyskspråkiga världens ledande intellektuella dagstidningar NZZ så kommer en trolig förklaring. Det handlar om en stor grupp människor (ofta kallade den kreativa klassen) som inte är hemma någonstans utan snarare är moderna nomader. Hus ska vara praktiska och en bra kapitalinvestering men knappast ett hem i en hembygd. Varje gång du hör tjatet om att här ska byggas ett “landmärke” så är det dessa man bygger för.

Originalartikel på tyska återfinns här. Tack “Per” för översättningen.

Vill du diskutera detta inlägg så har det fått en egen tråd i vår Facebookgrupp: Klicka här för att komma dit

Själlösa bostadslådor

När staden blir ansiktslös

Nils Aschenbeck, Neue Zürcher Zeitung 19 augusti 2016

De är ändamålsenliga och tekniskt perfekta – men fullständigt ansiktslösa: I förorterna tränger utbytbara bostadshus alltmer ut de individualistiska byggnaderna.

Under 2000-talets andra decennium tycks arkitekturen vara fången i det modernismens eviga återkomst. Andra arkitekturriktningar – från regionalism, postmodernism, den stränga rationalismen ända till dekonstruktivismen – förblev och kommer att förbli randfenomen. De blommar upp kort för att sedan försvinna igen. Men International Style (ett 1932 av Johnson och Hitchcock präglat begrepp) med sina bostadslådor som placeras i rader och skjuter i höjden har aldrig försvunnit och upplever sedan några år en sådan renässans att man redan kan tala om att en enhetsstil etablerats.

I jämförelse med skapelser av stora (modernistiska) föregångsmän som Walter Gropius eller Mies van der Rohe (den senares Villa Tugendhat i Brno är en strålande förebild för alla takvåningsdrömmar idag) uppvisar nutida bostäder en trivialiserad, ja vulgariserad modernism. Numera är det inte längre tal om att arkitekturen ska forma ett bättre samhälle eller leda till de boendes emancipation. Icke desto mindre är hyreshusen med sina inglasade balkonger utomordentligt attraktiva inte bara för byggherrarna utan också för köparna, trots eller på grund av sin tomhet.

Villor som ritats av privatarkitekter passar inte längre som bomiljö för dagens människor. Dessa villor var byggda så excentriskt som möjligt, försedda med herrum och kaminrum, accentuerade med burspråk och torn och omgivna av parkartade trädgårdar. I vår tid med ständigt ökad vardagsstress betraktas stilla stunder i husets eget bibliotek eller rofyllda eftermiddagar i trädgården som en kanske angenäm och eftersträvansvärd avkoppling, men samtidigt knappast som något realistiskt. Den som efter moget övervägande köper en lägenhet vill ha en bostadsrätt med rymligt garage, hiss, toppmodern teknik och istället för trädgård en så stor balkong som möjligt.

Utsikt över staden

Takvåningen eller terrasslägenheten med full utsikt över staden har blivit ett bostadsideal inom alla grupper. Stadsbor idag avser alltmer sällan bosätta sig i ett hus för gott. Den som fortfarande hyser föreställningen att familjebostaden ska ärvas av barn och barnbarn måste förr eller senare inse att yngre människor betraktar ett hus mer som en börda än som ett eftersträvansvärt mål. 2000-talets moderna människa är flexibel, alltid på språng till ett nytt jobb och till en annan stad (som den amerikanske sociologen Richard Sennett redan för 15 år sedan skrev på ett slående sätt).

Under dessa förutsättningar har den utbytbara lägenheten med köksskåp och badrum blivit det ideala boendet, först införd av dem som förespråkade det ”nya boendet” (das Neue Bauen) som rationellt boende för lägenhetssökande i Berlin och Frankfurt am Main. På samma sätt som bilen möjliggör transporterna ska lägenheten likt en maskin åstadkomma ett angenämt, friktionsfritt boende – inte mer än så. Detta mål uppnår den moderna lägenheten tvivelsutan i de tårtbitsliknande blocken. Man kan känna sig hemma överallt i de praktiska lägenheter som inte är präglade av en viss ort. Behovet av komfort och säkerhet är fyllt, mer behövs inte.

Specifika önskemål om att byggnaderna ska anpassas till regionen, eller rentav mer vittgående estetiska krav, framförs inte av de boende. Dekorationer som ännu på 1980- och 90-talen ofta prydde bostadshusen (antydningar till torn, risaliter och andra utsmyckningar) ses numera bara som en kostnad, något överflödigt som man bör spara in på.

Maskinell ändamålsenlighet

Bostadsarkitekturen är knappast längre ett sätt att uttrycka sig själv på ett aktivt sätt. Social differentiering äger rum i sociala nätverk på internet, inte längre genom byggnader.

Men även om hyreshusblocken i sin maskinella ändamålsenlighet på ett idealiskt sätt motsvarar dagens människors behov, skadar de samtidigt städerna. Överallt där de uppträder i grupper sprider de enformighet, ibland sterilitet. De fyller inte behoven hos den utanför stående betraktaren, de skapar ingen stadsatmosfär.

Den lilla staten Monaco, som är tättbebyggd med bostadshus, är kanske det mest extrema exemplet på utvecklingen. Bland de många staplarna med bostadshus, som här mer än på andra ställen växer på höjden, märks knappt de sista överlevande byggnaderna från la belle époque.

Inte ens i Monaco, där bostadspriserna är skyhöga, bemödar sig arkitekterna om att individualisera eller utsmycka huskomplexen. De enkla raderna med balkonger räcker för såväl tyska kommunala bostadsområden som den monegaskiska elitens lyxbostäder.

2000-talets andra eller tredje modernism utgör varken estetiskt eller innehållsmässigt ett avantgarde. Den är varken ny eller utmanande och ingen början på en bättre livsform (med undantag för några få experiment inom schweiziska bostadsrättsföreningar, t.ex. Kalkbreite i Zürich). Bostadsarkitekturen har förlorat mycket av sin betydelse och sina anspråk. Desto mer kan den utbreda sig obehindrat, till Zürichberg, Zürichsee, Luganersee, ja till hela världen. En obetydlig arkitektur blir inte ifrågasatt eller föremål för diskussion, den är rätt och slätt ett stycke vardag. Under tiden förstör den i sin tröttande enformighet våra städer lika effektivt som de allestädes närvarande bilarna, i det att den mer och mer tränger undan de arkitektoniska yttringarna från en förgången tid. I snabbt växande städer som Zürich och München är villorna under ett ständigt rivningshot eller redan rivna. De gav uttryck för en bestämd livsuppfattning och speglade byggherrens idéer. De enhetliga tårtbitsformade flerbostadshusen undantränger den regionala byggnadsstilen och hantverkstraditionerna, som snart bara återfinns på friluftsmuseet.

Ansiktslös samtid

Men just de individuella, regionalt eller personligt präglade byggnaderna gav och ger staden dess särprägel och möjliggör för den förbipasserande och för flanören att skapa sig en bild av ortens historia. Men även denne flanör, som betraktade staden som ett estetiskt rum, är uppenbarligen sedan länge utdöd. Så blir det utbytbara hyreshuset sinnebilden för en alltmer historielös och ansiktslös samtid.

strand_hotell_pa_gjovik_opt
Gjøviks nye kombinerte kulturhus og (Strand) hotell ved Hunnselva. Historieløst og ansiktsløst, globalismens sanne ansikt. Her kjenner det moderne, syntetiske mennesket med sitt plasthjerte seg like hjemme som hjemme! –Wikimedia.
Advertisements